Ny satsning på oprövade filmtalanger

3

En annan spännande nyhet från Almedalen avslöjades på ett semenariun om talangutveckling.  SFI ska i samarbete med SVT och regionerna i landet satsa på långfilm med oprövade talanger! Syftet är att fånga upp nya talanger och ge dem en chans utan att en stor budget krävs.

– Det finns ett glapp mellan kortfilm till långfilm. Det finns ingenstans möjlighet för en ung filmare att berätta i 90 minuter utan att det kostar arton miljoner kronor, säger Charlotta Denward på Svenska Filminstitutet SFI.

Satsningen riktas till talanger som på ett eller annat sätt visat att de har en viss blick och ett sätt att se på världen, säger Charlotta Denward. Det kommer att vara en öppen satsning där meritkrav om att ha gjort tidigare långfilmer tas bort. Filmerna kommer inte heller att tvunget behöva gå upp på bio. För att klara en mindre budget kommer idéer som kräver många statister och påkostade kostymer att få stryka på foten.

– Man får anpassa historierna till det. Man måste ha andra sätt att tänka och koncentrera sig på mindre berättelser. Jag tror att det kommer att vara bra, säger Charlotta Denward.

Källa: SVT.se

3 KOMMENTARER

  1. Jag skrev en debattartikel på det här temat för SVT-debatt. Tyvärr refuserades artikeln, så jag tänkte därför att jag publicerar texten här istället….

    Svenska Filminstitutets produktionschef Charlotta Denward presenterade under tidsdagen, nyheten om en satsning på oprövade filmare. SVT och SFI ska i samarbete med landets regionala filmpoler, inleda en ny satsning där unga filmare ska få chansen att jobba i långfilmsformat med lägre budget. Det är ett naturligt och välkommet förslag: Mot bakgrund av dels det slopade kravet på biografdistribution i filmavtalet – och dels att SVT tre år i rad nu – under satsningen ”frizon” – kunnat fylla tablån i en vecka med filmer som gjorts utan stöd, utanför det så kallade ”systemet” (dvs. utan stöd från parterna i filmavtalet).

    För mig, som filmproducent, som gärna jobbar lågbudget med nya filmskapare – så är den här satsningen den första riktigt goda nyheten, sedan man inledde satsningen på novellfilmer för lite drygt 10 år sedan. 10 år som annars främst präglats av kvoteringsiver och neddragningar i antal produktioner som tilldelats stöd. Det har med andra ord inte varit en bra tid att vara varken debutant eller man om man vill satsa på en karriär inom film i Sverige.

    Jag var en av de som producerade ett antal novellfilmer, inom ramen för den satsningen, i början av 00-talet. En av dem vann även novellfilmspriset. Novellfilmsproduktionerna var mycket lärorika på många sätt och vis – men kunskapsglappet när man sedan skulle ta steget över till långfilm var ändå enormt stort. Precis som påpekades av Charlotta Denward, så är det en helt annan sak att hantera 90 minuter istället för 25. Även om man lärt sig mycket på att göra kort- och novellfilm, så var det så mycket man inte lärt sig. Efter några år i ”Development hell”, så beslutade jag mig därför för att producera en film med så pass låg budget att jag till större delen kunde finansiera den själv. Det blev en mycket lärorik resa och även om filmen inte gick så bra i Sverige, så lärde jag mig otroligt mycket vad gäller manus, finansiering osv – och det medförde det att jag lyckades etablera stort kontaktnät runt om i världen – eftersom filmen sålde bra internationellt (ca 20 länder i dagsläget). Jag fick även erfarenhet av att jobba mot distributörer och säljagenter – och möjlighet att åka på filmmarknader för på plats se och förstå hur marknaden fungerar. Vad som är ett internationellt gångbart projekt och inte – och var olika typer av filmer har sin marknad osv. Detta har resulterat i att jag idag har ca 10 nya projekt i utveckling i samarbete med flera olika bolag runt om i världen. Något som aldrig varit möjligt om jag inte haft min lågbudgetfilm som en ”dörröppnare”.

    Huruvida man gjort film förut eller inte är ofta den – undantaget manus och kända skådespelares medverkan – enskilt mest avgörande faktorn som avgör om en filmskapare får igenom sina projekt eller inte. Det brukar heta att man som filmskapare är handelsresande i projekt – och inte är bättre än sin senaste film. Det ligger mycket i det – och det är också det som skapar det moment 22, där man för att få göra en film – måste ha gjort en film tidigare. Behovet av den här satsningen på lågbudgetfilm för oprövade filmare, är med andra ord stort. Då den täcker glappet mellan de små och relativt lätthanterliga novellfilmsproduktionerna – och de fullt ut avancerade högbudgetproduktionerna i långfilmsformat. Det ger unga filmskapare en möjlighet att ta steget från kort- och novellfilm över till långfilm, utan att samtidigt också behöva ta steget att hantera en budget som är flera gånger större än vad man är van vid.
    Satsningen är också naturlig och nödvändig ur ett genusperspektiv, då det under 00-talet var 10 ggr fler män som debuterar med filmer utan stöd från SFI – medan det ”endast” var dubbelt så många män som kvinnor som debuterade med stöd från SFI. Vilket ju skapar ett stort dilemma när det så ensidigt handlar om att det enbart är killar som skapar sig erfarenhet genom att driva egna projekt – samtidigt som stöden från SFI nu ska fördelas 50/50 och det finns ett tydligt krav på tidigare långfilmserfarenhet för att kunna söka stöd. En sådan här satsning på oprävade filmare – utan krav på tidigare långfilmserfarenhet – är därför nödvändig för att jämna ut skillnader i erfarenhetsgrad mellan könen hos debutanterna.

    Dock: samtidigt som jag verkligen hyllar det här initiativet så oroar jag mig lite för den exakta utformningen. Grundproblemet i svensk film är ju fortfarande att vi har allt för många aktörer som slåss om samma lilla kaka av nationella ekonomiska filmresurser (SFI, SVT och regionala filmpoler). Det enda sättet att förändra det är att få fler filmer som går på export – och därmed kunna bygga en större del av filmproduktionerna på annat än enbart nationell stödfinansiering. Vad som behövs är med andra ord tydligt exportfokus. Idag ryms tyvärr inte det inom ramen för hur man utvärderar filmernas framgång: Vilket främst görs genom att mäta den nationella publiken och/eller priser på festivaler. Dessa mått fungerar bra för vissa filmer, men inte för alla. Vad som behövs – och vilket man nu har ett utmärkt tillfälle att skapa här – är en plattform även för filmer som kan utvärderas genom sin utlandsförsäljning. Primärt gäller det här genrefilmer så som action, thriller, skräck, sci-fi osv. Genrer som är internationellt gångbara (speciellt om de görs på engelska) – eftersom de inte är så bundna till den nationella kulturen (vilket ofta är fallet med t.ex. drama och komedier). Att välja att satsa på sådana här genrer, inom ramen för satsningen på lågbudgetfilm för oprövade filmare, behöver heller inte bli en förlustaffär – eftersom finansiärerna (SFI, SVT och regionala filmpoler) – skulle kunna ta del av intäkterna från utlandsförsäljningen. Det är ju ingen slump att det är just Beck, Wallander och Millenium-filmerna som säljer bra till utlandet. Det är också dessa filmer som främst sätter Sverige på kartan, inte de filmer som främst debatteras på kultursidorna här hemma i Sverige. Dock finns det ju andra internationellt gångbara genrer än enbart crime – och det hade ju varit trevligt om man tog vara på tillfället att faktiskt försöka utveckla dom också. Min uppmaning blir därför att låta koncepten och tydlighet i genre vara ledande vid kvalitetsbedömningarna av projekten i den satsning som SFI och SVT nu lanserar. Oavsett för vem filmen görs. Våga sätt ”auteur-tänkandet” åt sidan och inse att de flesta måste lära sig krypa innan det kan gå. Lära sig behärska klassiskt genreberättande, innan man börjar experimentera allt för mycket med sitt egna uttryck. Picasso lärde sig grunderna i figurteckning och oljemålning innan han startade kubsimen. Lukas Moodysson började med Fucking Åmål, inte Ett Hål i Mitt Hjärta eller Container. Roy Andersson började med En Kärlekshistoria innan han gjorde Gilliap eller Sånger från Andra Våningen. Att lära sig klassiskt berättande först lönar sig på sikt. Det är dags att våga inse att vi faktiskt kan ha saker att lära av den internationella filmmarknaden, om vi väljer att se den som en möjlighet istället för ett hot. Risken är att om man låter debutanter göra allt för experimentella filmer, så ökar inte det deras förståelse för hur branschen fungerar – och ökar inte möjligheterna för dem att få igång fler projekt på sikt. Utan istället är de tillbaka på i princip samma plats som dom var innan.

    Jag hoppas därför att satsningen på lågbudgetfilm för oprövade filmer, inte blir en skyddad verkstad för filmare som vill fortsätta göra film med helt fria tyglar och utan krav – på samma sätt som de gjorde i filmskolan. Något som närmast var fallet med det tidigare ROOKIE-projektet. Där man även gjorde misstaget att sätta för hög budget på filmerna (närmare 10 miljoner om jag minns rätt). Istället hoppas jag att man här låter filmarna lära sig hur branschen – marknaden för film – faktiskt fungerar på riktigt! För filmare ska inte bara lära sig att rollbesätta sina karaktärer, välja rätt fotografer och kostymörer – de måste även lära sig att välja rätt producenter, distributörer, säljagenter osv. Oavsett om det handlar om aktörer som är bra på komedier för den nationella marknaden, internationell genrefilm – eller art house film som ska tävla på internationella festivaler. Film är en dyr konstform och en del av konstformen är att lära sig att anpassa sina projekt så att de klarar att hålla en balanserad ekonomi. Låt därför filmarna lära sig hur processen med att skapa en långfilm som ska möta en marknad faktiskt går till. Oavsett om marknaden är hemma, på festivaler eller internationella filmmässor. Istället för att tillsätta en konsulent som ska veta vad som är bäst för alla filmer, där allt filmarna behöver göra är att skicka in manus och beskriva hur de ska göra slut på pengarna – så hoppas och tror jag att man inser att en sådan här satsning också behöver kombineras med mer på mentorskap, workshops och dylikt. Där filmarna själva får välja sina rådgivare, utifrån en god förståelse för marknaden själva kan välja vilken väg de vill gå med sina projekt. Oavsett om de vill göra en genrefilm med kommersiell potential på den internationella marknaden, en bred komedi för den svenska publiken – eller en politisk art house för kritiker och festivalpublik.

    Mvh

    Tomas

  2. Håller med dig Thomas… den svåra vägen är alltid den bra vägen! Men det är kul ändå att det satsas på det här sättet…och även om det finns de som inte är särskilt kompetenta och kommer att göra kassa filmer., så lär det öppna dörrarna för de som är kompetenta men aldrig riktigt kunnat finansiera sina filmer och förhoppningsvis lär då den svenska filmindustrin expanderas och utvecklas!

Skriv en kommentar